Den här stoltheten

... har fått sig en rejäl törn idag. Dottern ratade helt bröstet vid "lunchen". Hon ville liksom inte ens testa. Hon var dessutom jättetrött, så hon somnade iaf mitt i allt och jag tänkte å vad bra, då testar vi igen när hon vaknat. Jag vet ju att det finns mat. Men det var samma visa igen. Till saken hör att jag har en förkyld storebror hemma också, som inte alls har någon som helst förståelse för att mamma kämpar med lillasyster och därför gör en massa sattyg och vägrar att göra som man säger. Efter någon timmes kämpande gav jag efter och hon fick iaf ersättning. Försökte pumpa ur då efteråt, men iom att själva urdrivningen inte satt igång kom det ju inte många droppar... Usch jag känner mig verkligen supersämst just nu. Även om jag egentligen VET att jag inte är det.

Jag har helt enkelt inte samma tålamod eller möjlighet att sitta och byta mellan brösten i timtal som jag hade med sonen när det började krångla med honom. Då gick det aldrig så långt att vi gav ersättning, men jag var väldigt när flera gånger. Men sen blev han 4 månader och vi började med gröt och välling och det gjorde stor skillnad. Det blir det nog den här gången med.

Till saken hör att jag var med kompisen till BVC igår och passade på att väga A bara för att se. Då har hon bara gått upp 65 g på 3 veckor. Det är ju jättelite. Dock misstänker jag att hon faktiskt gick ner där i början efter vaccinationen när det krånglade jättemycket och att det nu har vänt. Men man vet ju inte.

Så än en gång biter jag i det sura stolthetsäpplet... Får trösta mig med att man får börja med smakisar och välling snart.